Chris Hough, Brighton, England
Att förstå hur min psykiska hälsa har påverkat mig har varit en livslång process. Jag minns tydligt min första panikattack och den absoluta skräck och rädsla dom den ingöt i mig. Den känslan fick mig att känna att jag inte skulle kunna överleva dagen. Ända sedan det ögonblicket har jag försökt att ta reda på vad som hände och vad det betyder för mig. Hopp är det som har fört mig dit jag är idag i mitt liv och det är det som har drivit mig till att förstå min psykiska hälsa bättre.
Jag ignorerade min psykiska hälsa till jag var i 20 års åldern. En december kväll när jag försökte skriva en uppstats för min universitetskurs började jag känna mig mycket dålig. Jag visst inte vad som hände men jag kände en helt överväldigande känsla av rädsla och skräck. Jag kunde inte fokusera på nåt. Jag tänkte och jag började känna en stark känsla av att jag skulle dö, vilket verkade helt irrationellt men väldigt verkligt. Jag kunde inte andas, jag mådde illa och jag kunde inte lugna ner mig. Det var en skrämmande upplevelse. Jag visste inte vad jag skulle göra, de kommande sex månaderna var helt suddiga när jag försökte räkna ut vad det var som hände.
Jag sov inte, jag kunde inte äta och jag började känna mig mer och mer desperat. Jag isolerade mig från vänner och jag kunde inte prata om det här med min familj. Jag hoppade av universitetet och slutade arbeta. Läkare jag träffade sa att jag mådde bra men hade förmodligen bara någon form av ångest eller depression.
Det kan verka lite lustigt nu, men vändpunkten kom för mig när jag satt och tittade på en reklamsnutt på tv om någon bankannons och jag började gråta. Jag insåg att jag måste göra något nu, annars kommer jag inte leva så länge till.
Jag brydde mig inte om jag levde eller inte och jag kunde inte se någon väg ut ur mitt mående. En vän lånade mig en bok om panikattacker som föreslog ett sätt att hantera dom. Jag tog ett beslut att fokusera på paniken jag kände, det var lättare att fokusera på en sak i taget, det kändes som en ljusglimt i mörkret på något sätt. Jag började förstå att jag var tvungen att tillåta mig själv att känna skräcken och paniken av ångesten som jag kände för att kunna förstå den. Jag började acceptera mina panikattacker som en del av mitt liv och det var då jag började känna mig lugnare. Jag började kunna sova bättre, gå ut mer, andas mer och det gav mig utrymme att känna att återhämtning var möjlig.
Jag började kära med min depression ibland men jag var så lättad av att inte ständigt få panik. Det har varit många upp och nedgångar sendan den här tiden och jag hanterar fortfarande ångest och depression än idag men jag känner mig mer kapabel och starkare att möta det i mig.
Det fanns tillfällen när jag självmedicinerade med alkohol och gjorde saker som förvärrade min återhämtning. Jag har nu nått till en punkt där jag kan öppna mig och prata om hur jag känner och varifrån dessa känslor kom. Jag träffade min vackra fru och hon hjälpte mig att förstå och inse vikten av att prata om hur jag känner och vad jag vill är det viktigaste sättet att förstå hur jag kommit. hit.
Sedan dess träffar jag en terapeut, börjat springa och lärt mig meditera och öppnat för att dela med mig av mina känslor. Jag vet nu att det är viktigt att prata och lyssna för att kunna upptäcka vem jag verkligen är, vem jag vill bli och vart jag kommit ifrån. Tidigare kände jag att jag aldrig kunde dela med mig av hur jag kände men som min terapeut sa “ Det är en fröjd att dölja men en katastrof att aldrig bli sedd.”
Jag ser nu framtiden full av hopp, jag fokuserar mindre på det jag är rädd för och det jag inte kan förutsäga och känner mig starkare och mer kapabel att planera för det liv jag önskar leva. Jag förstår nu att mina erfarenheter är det som format mig och inte hållit mig tillbaka. Jag vill att folk ska veta att skam inte allt du behöver uppleva, prata och dela med dig av vad du känner och det du har varit med om och det kommer förändra ditt liv och andras liv runtomkring dig.
