Kaspars Roznieks, Riga, Lettland

Jag växte upp i en liten stad i Lettland. Uppriktiga människor, vackra hus, natur och vänner och frihet. Jag var ute hela dagarna och lekte, spenderade tid med vänner, cyklade på min BMX, simmade i sjön och njöt av min tillvaro. Jag minns min tidiga barndom som mycket vacker. Mitt liv förändrades och en tuff tid infann sig när min familj fick ekonomiska svårigheter och vi var tvungna att flytta till huvudstaden. Jag var tvungen att lämna min skola, mina vänner, cykeln, naturen och mitt eget rum. Storstadsbarnen verkade för mig ytliga. Andra intressen och värderingar styrde här. Vid den här tiden var jag i mitt första slagsmål.

Mamma jobbade från tidiga mornar till sena kvällar. Pappa orkade inte med att hantera sitt liv. Jag saknade mammas kärlek och pappa som förebild. Jag fick kliva in i vuxenlivet alldeles för tidigt. Det var vid den här tiden som jag först upplevde panikattacker och depression. Utåt sett var jag glad och kommunikativ men inombords kände jag mig förstörd. Jag levde mycket i min fantasivärld och tänkte ofta på framtiden när allt skulle bli bra. Jag kände mig annorlunda än de andra barnen.

Jag läste och ritade mycket och jag tränade och studerade flitigt. Jag fick dock ingen uppskattning eller stöd från min familj och mina betyg blev väldigt dåliga och idrott kändes inte heller roligt längre. Depressionen var alltid en följeslagare hos mig, jag försökte dämpa den många sätt men så fort något hände så flammade depressionen upp igen.

Lik den första kärleken. Precis som för många så slutade min första relation dåligt, men för mig var det katastrof. Jag föreställde mig olika scenarier om att jag hade kommit från en rikare familj, då skulle allt ha sett helt annorlunda ut. Jag jämförde mig med mer framgångsrika kamrater som hade kommit längre i livet eftersom deras föräldrar stöttade dom. Ett annat sätt jag bekämpade min depression var genom fester och partydroger. Jag blev kär i känslan av att vara fri från ångest och bara vara glad. Det var på den här tiden jag insåg att känslan kommer inifrån att läkemedelen bara pressar ut allt ditt serotonin och dopamin på extremt kort tid, och att jag måste betala för det senare. När jag slutade college fick jag en känsla av att vara nära mitt må-bra liv. Det rasade när jag inte fick arbete på det jobb jag önskade och jag återvände in i depressionen igen. Jag kunde förstå vad jag behövde göra men jag hade ingen kraft till att skapa förändringarna jag behövde. Det verkade som att jag alltid kunde komma nära dit jag ville men aldrig riktigt få det.

En av vändpunkterna kom när jag träffade min terapeut. Terapin hjälpte mig att se och förstå hur människor normalt brukade känna. Jag har arbetat med mig själv sedan dess för att bli den person jag är idag och ta hand om mig så att jag aldrig ska behöva gå ner i depressionen igen. Jag vet att jag är den enda ansvariga för mitt liv och mitt öde ligger i mina händer. Under själva depressionen var huvudordet för mig HOPP. Men nu förstår jag att det är tillit som är detta ord och inte hopp, jag hoppas inte bara att allt ska bli bra utan jag har tillit till att det ska bli bra för jag kommer klara det. Jag kunde aldrig ha begått självmord eftersom jag inte kunde göra det mot min familj. Men jag hade många stunder i mitt liv där mitt beteende var självmordsbenäget och destruktivt och jag inte brydde mig om ifall jag skulle dö. Många gånger utsatte jag mig själv för verklig fara och ett par gånger var jag bara några timmar bort från slutet av mitt liv. Jag är tacksam för det som har hänt mig, för jag älskar den jag har blivit nu. Jag är inte längre den personen jag var. Det var en erfarenhet som gjort mig till den jag är idag. Jag älskar mitt liv och jag har underbara människor runtomkring mig. Jag är stark, modig och har en känsla av att inga omständigheter kan bryta ner mig. Mitt liv är inte bara regnbågar och solsken och jag har upplevt tillfällen i livet som tidigare skulle ha förstört mig totalt men jag är en annan man nu. Vi går alla igenom vårt eget helvete, vissa blir starkare och bättre medan andra går sönder och leder sig själva till än större problem. Du måste stiga upp och fortsätta oavsett hur svårt det verkar. Min drog och antidepressiva idag är nu sport- boxning, yoga, resor, motorcykel och att umgås med min son. Jag är fortfarande medveten om att min hjärna fungerar annorlunda än andras. Jag tänker för mycket och oroar mig för framtiden och jag är en oåterkallelig perfektionist. Att vara medveten om detta är dock användbart eftersom det hjälper mig att använda detta till min fördel. Jag förstår och accepterar att detta är en del av mig.