Babalon Szenaszki, Vadstena, Sverige

Jag är uppvuxen i en gemenskap med två familjer som bor i ett och samma hus ute på landsbygden strax utanför Vadstena och jag tror att min barndom var ganska unik på många sätt. Jag uppmuntrades av min mamma i tidig ålder att acceptera och uttrycka mina känslor, oavsett om de var positiva eller negativa känslor såsom lycka, sorg eller ilska.
Jag ser mig själv som en känslig och emotionell individ. Min mamma och pappa separerade när var i tre årsåldern och inte långt efter det så födde mamma min första syster med sin nya partner. Som barn insåg jag att jag var ganska annorlunda än andra men det störde mig inte förrän jag kom upp i tolvårsåldern.
Vid den här tiden kämpade jag för att hitta min egen identitet och jag blev ofta arg. Mina tonår var en destruktiv tid och jag orsakade skada på både mig själv och andra under den här perioden.
Jag fantiserade ofta om att ta mitt liv och jag sökte oxå professionell hjälp och stöd och hade regelbunden kontakt med rådgivning som hjälpte mig med att förstå mina destruktiva mönster och orsakerna till min känsla av olycka.

Jag flyttade hemifrån till Göteborg 2014 där jag arbetade som kock innan jag flyttade till Barcelona hösten 2017. Under den här tiden började jag göra en hel del livsstilsförändringar. Jag praktiserade egenvård och började ta hand om mig själv, min kropp och sinne, vilket gav positiva resultat ganska snabbt.

Det är dock inte förrän ganska nyligen som jag har slutat att hata mig själv. Att ta stöd och hjälp av andra har varit svårt för mig men när jag lyckades att be som hjälp så tycker jag att det har varit det som hjälpt mig framåt och vidare allra mest. Terapin som jag har gått på har gjort stor skillnad och det gav mig stöd och kraft till att utvecklas, reflektera och fortsätta att göra förändringar i livet. Det har utan tvekan förbättrat mitt välmående och välbefinnande i min vardag. Jag har fortfarande svårigheter med att be om hjälp men jag har blivit bättre på det.

Jag tror inte att någon klarar av alla livets utmaningar på egen hand, vi behöver alla stöd ibland och det krävs stort mod för att våga be om det när man behöver.
Idag är jag väldigt glad och tacksam för den jag är. Jag inser att livet är fullt av olika upplevelser och både de tuffa och de goda perioderna i livet har hjälpt mig att utvecklas och växa. I dessa dagar ser jag mig själv och världen från ett annat perspektiv. Jag har lärt mig att omfamna mina känslor och vet nu att de i sig inte kommer att ta död på mig, även om mina känslor är stora och till och med överväldigande ibland.

Jag ville delta i Hope projektet för att stödja min styvfar Aamod, han gör ett stort arbete för att stötta män att våga öppna sig och utrycka sina känslor och erfarenheter kring mental ohälsa, vilket kommer att hjälpa till att ta bort tabun kring detta ämne bland män.

Jag kan se att livet förändras hela tiden och jag inser att det alltid kan bli bättre. Jag hoppas att människor som är på randen av att ta sitt liv kommer få uppleva positiva förändringar som kommer hjälpa dom att vända sina liv i en mer positiv riktning . Jag tror att livet ler mot alla som vågar titta tillräckligt nära.