Jaime Ferrer Ramón, Inca, Mallorca, Spanien
Jag heter Jaime, jag är 45 år gammal och är från Inca (Mallorca) och det här är min historia. Jag hade en lycklig barndom, vi var mycket önskade och omhändertagna barn, mina två bröder och min storasyster Magdalena och jag. Vi hade en mycket nära kontakt med varandra och jag hade en speciell beundran för min syster och det var en ömsesidig känsla. Hon skyddade och hjälpte mig ständigt.
Livet tuffade på sin gilla gång, tills den gång då Magdalena genomgick en separation som hon inte kunde ta sig igenom. Jag tror detta löste ut hennes beteenden och mående och hennes inställning till livets upp och nedgångar. Men vi trodde aldrig att hon skulle ta livet av sig. Det som hände min syster hade en stor inverkan på min familj och mig.
Min pappa fick läggas in på sjukhus när han var sjuk och jag fick ta hand om honom medan min mamma tog hand om min syster. På den korta tiden på sjukhuset kunde jag bara besöka henne enstaka gånger och hennes sista dag i livet var jag inte där och kunde säga adjö till henne som jag önskat. Det var ett mycket komplicerad period och jag mådde inte bra, jag kände mig skyldig för att jag inte förstått henne och för att jag inte varit vid hennes sida. Allt var väldigt svårt och tungt för mig att bära. Plötsligt var jag ensam med mina föräldrar, jag åt inte, grät mycket och kände miv väldigt vilsen och tom.
Jag stängde av mina tankar och mina känslor. Jag trodde att jag behövde gå igenom den här kampen ensam. Allt överträffar dig, du ser ingen utväg och allt blir en övermäktigt. Men det finns alltid en utväg men jag kunde inte se den just då. Jag blev så överväldigad av allt som hände och kändes så jag försökte gå samma väg till mötes som min syster, tre månader senare. Jag gick till ett hus på landet, tog med mig ett familjefoto med oss fyra syskon för att säga adjö. Jag kommer ihåg den perioden för jag vaknade senare på sjukhuset. Mina föräldrar hade räddat livet på mig.
Jag förstod att jag behövde hjälp, för jag vill inte spä på lidandet för alla nära och kära i sorgen och förlusten. Pågrund av detta och för att vi alla förtjänar ett gott liv så var jag medveten om att jag behövde stanna kvar på sjukhuset för att få hjälp för att ta mig tillbaka. För att få det ordentligt gjort så tog jag emot stöd och support från professionella. Sjukhuspersonalen var underbara hela tiden, de gjorde bra uppföljning och stöttning och de hade mycket tålamod och väldigt professionella.
Det var på sjukhuset som jag insåg att det finns många människor i liknade situation som jag, vi var en grupp som hjälptes åt där och var och en jobbade med sin resa. Vi hade program med sportaktiviteter, meditation och olika engångs besök och varje gång vi kände oss bättre så delade vi det med de andra och pratade om hur vi kände oss. I slutet av sjukhusvistelsen ville jag gå hem för att skapa ett nytt liv men samtidigt kände jag en viss rädsla. Min familj och mina goda vänner har alltid funnits där och jag vill gärna tacka dom. Mina arbetskollegor har oxå varit väldigt bra mot mig.
Sedan dess har jag kunnat ta min riktning i mitt liv igen. Att ta livet av mig skulle inte kunnat förändra någonting, min syster skulle inte kommit tillbaka, det var ett ögonblick av svaghet. Det är ingens fel. Självmord är ett tabubelagt ämne, i media omnämns det knappt och kanske är det en rädsla för en spinoff effekt? Jag tror dock att det är nödvändigt att tala om det på ett konstruktivt sätt. När det hände mig hade jag ingen erfarenhet eller kunskap av detta, för att kunna förstå vad det var som hände mig.
Ett projekt som Hope, bidrar till att synliggöra människor som har genomgått och drabbats av detta, på så sätt kan vi få en möjlighet att prata om våra erfarenheter och ge vår vittnesbörd för att hjälpa, stötta och ge kunskap kring ämnet. Att tala om detta ämne med respekt är konstruktivt. Det är viktigt att be om hjälp, att veta att det finns hjälp att få och allt har en utväg förutom döden. Det är viktigt att du kan prata och du behöver inte gömma dig och framförallt, ge hoppet vidare till andra.
