James Elphick, Hastings, England

Jag växte upp i en hektiskt, kärleksfull familj de första sju åren av mitt liv och har många varma glada minne av mina föräldrar från den tiden. Min uppväxt gav mig en blandning av känslor som inte alltid var så lätt att förstå och bearbeta. Jag upplevde allt från smärta till kärlek, avståndstagande till acceptans och sorg såsom lycka. Redan från tidig ålder hade jag en äventyrlig anda och åtnjöt ett oberoende. Jag utvecklade starka band med vänner, både hemma och i skolan och tyckte om att vara tillsammans med andra, men trivdes även med mig själv och med egentid.

Mina föräldrar separerade när jag var åtta och då kom min styvfar in i mitt liv. Jag kände redan från början ett slags ogillande från honom och vi hade svårt att komma överens.
Atmosfären hemma kändes tryckande och jag fick problem med alla hans regler och det var också runt den här tiden som jag började känna stor oro och jag fick svårt att koppla av.

Från tolv års ålder började jag dricka alkohol och började snart att experimentera med droger. Jag var oförskämd, störig och associal i skolan och blev avstängd och nästan ombedd att lämna skolan. När jag blev äldre blev tiderna med min styvfar allt mer aggressiva och våldsamma tills vår kommunikation gick bröt samman helt och hållet. Detta påverkade min psykiska hälsa jag fick regelbundet panikattacker och självmordstankar. Jag hatade världen. Jag kände att jag behövde göra något bra med mitt liv och att vara någon, men kände att jag inte passade in helt enkelt. Jag kände en tydlig brist på stöd, riktning och syfte i livet och jag isolerade mig mer och mer från omvärlden. Jag kände mig hjälplös, frustrerad och orolig och i min desperation övervägde jag att ta mitt liv. Det var inte förrän jag kom upp i tjugoårs åldern, när jag insåg att jag skulle bli pappa, som jag bestämde mig för att ändra mitt liv. Jag blev ordinerad antidepressiva medel från en läkare och jag hängav mig åt den buddistiska läran och var väldigt disciplinerad i mitt arbete med det. Jag gick regelbundet i terapi, där jag fick stort stöd.

Idag känner jag tacksamhet över att mitt liv går i en mer uppfyllande/livsbejakande och positiv riktning. Jag lär mig allt oftare att vara ärlig med mina känslor och hedra min sanning. Jag har en stödjande och kärleksfull partner och nära relation med mina söner. Jag knyter nya vänskapsband med män som stöttar varandra och jag har en känsla av syfte och mening med mitt arbete med att handleda unga män som är kopplade till straffrättsliga systemet. Genom motgången i min skilsmässa har jag återupptäckt mig själv och funnit en större frihet och spänning i livet. I mitt nya förhållande öppnar jag upp och visar dolda sidor av mig själv och delar med mig. Min andliga sida återkopplar och förnyar mitt förtroende för att utveckla min kontakt med män på ett djupare plan. Jag gör all för att ta hand om min kropp nu när jag förstått hur min kost, sömncykler och träningsnivåer kan bidra till det positiva psykiska välbefinnandet.

Min framtid känns väldigt positiv och jag ser verkligen fram emot de möjligheter som kommer till mig. Jag kan se att även om mitt liv inte varit perfekt så har jag chansen att läka mina sår, förbättra både mitt och andras liv. Jag förstår att om jag lever utifrån min sanning kommer jag att bli lyckligare och mer förnöjd med mig själv och kommer kunna vara till service för andra. Min förhoppning är att när jag skapar ett bättre liv inom mig så kommer omgivningen och även planeten gynnas och bli en bättre plats för oss alla.