Ogi Kirlov, Riahovo, Bulgarien
Jag föddes den 5 juni 1970 i en mycket liten by som heter Riahovo, som ligger vid floden Donau i Bulgarien. Vid min födelse var landet under kommunistiskt styre och som en följd av detta var människors liv start begränsat. Vi var fattiga, kontrollerade och dominerade av rädsla. Min familj levde ett vanligt liv som alla andra och påverkades som alla andra av det politiska systemet. Pågrund av rädsla för denna förtryckande regim var det enda säkra stället att utrycka sig inom familjen och tyvärr uttryckte mina familjemedlemmar sig ofta genom ilska. Jag var först ett vittne till detta och sedan ett offer för många skrämmande upplevelser. Som barn växte sig känslan av att vara en hjälplös, värdelös, livrädd ung pojke och svårigheterna i min familj framkallade dessa känslor än mer. Vid många tillfällen i mycket tidig ålder minns jag att jag sprang hemifrån och fördes tillbaka av min familj i mycket tårfyllt tillstånd. Vid denna tid började jag att ifrågasätta varför jag levde och vad syftet var med min existens. Jag var ungefär tolv tretton år gammal när jag började få självmordstankar. Även om jag inte visste det då, kan jag tydligt se nu att jag var allvarligt deprimerad. Från utsidan är jag säker på att jag såg ganska normal ut men min upplevelse inuti var väldigt annorlunda. Jag hade upprepade tankar på att ta död på mig själv, jag var avstängd i mitt känsloliv men kände att jag var som en tidsinställd bomb som var reda att explodera när som helst. Jag gillade inte mig själv eller livet jag levde och jag delade aldrig om mina fantasier om att ta livet av mig eftersom jag var rädd att dom då skulle förstöra den planen. Jag tränade väldigt mycket och det var som en hälsosam besatthet som hjälpte mig att hålla mig igång och slutligen även räddade livet på mig. Idrotten hjälpte mig att lätta på det inre trycket jag kände. Träningen gjorde att jag kunde undvika de smärtsamma känslorna och hjälpte mig att behålla mitt förnuft. Jag nådde äntligen en punkt i livet där jag medvetet valde att leva, som om livet jag upplevde var skrämmande men döden var värre.
När jag var runt 21 års åldern började jag att göra aktiva terapier som blev min nya besatthet. Jag upplevde underbar stunder av lättnad och de känslor som jag undertryckt under åren kunde komma upp till ytan. Det mest värdefulla jag lärde mig av denna terapi var att prata om mina känslor och lyssna på vad andra hade att dela med sig av. Som ett resultat av behandlingen kände jag att livet återvände till mig och jag trodde att jag skulle klara av vad som helst. Det visade sig vara väldigt fel som blev tydligt när jag träffade min första flickvän och “Pandoras ask” av undertryckta känslor översvämmade vår relation med känslor som jag tidigare låtit bli att känna. Det var en tuff upplevelse att gå igenom men helt klart värt det och vi slutade som vänner. I mitt nästa förhållande bevittnade jag de dysfunktionella delarna av min inre värld när problem uppstod och jag kunde förhålla mig till dom med en ny sorts tydlighet. Jag insåg att det inte vara ett bra sätt att kämpa mot mig själv och jag började utveckla ett vänligare förhållningssätt mot mig själv.
Nu är jag nästan 50 och även om jag har saker kvar från min barndom så har min inställning förändrats. Istället för att förtränga problem så omfamnar jag dom idag. Jag har nu en underbar familj där kärlek, omsorg och lekfullhet är kärnan. Efter många år av att skylla på mina föräldrar för min situation kan jag nu älska och uppskatta dom och ser att dom gjorde efter sin bästa förmåga. Numer ser jag livet som en möjlighet för kärlek att expandera och som kan ersätta rädsla. Jag ser att även i mina mörkaste ögonblick flimrade det av ljus och det var hopp för mig. Mitt råd till dom som upplever mörker är att hitta ett sätt att prata med någon om det. Jag beklagar att jag inte gjorde det när jag var yngre, eftersom det skulle ha besparat mig från mycket lidande.
Med kärlek
Ogi
